Det är som när man är liten och inser hur alla dessa sagor man en gång drömt sig blind på bara är påhitt,
Jag har länge funderat på hur jag skulle reagera. Jag har föreställt mig situationen i huvudet... Men tanken slog mig aldrig att de faktiskt måste hända irl. Jag bor ju trotts allt i Eskilstuna, de är en liten stad och inte många ställen att välja mellan den här tiden på kvällen.
Trotts att veckorna har blivit till månader så kunde en sekund sabba allt. Lyckan som stått vid min sida de senaste tiden vart som bort blåst. De var som om den aldrig existerat, nu sitter jag och stirrar mig blind på minnen men som nu är enbart trasiga och förstörda. Samtidigt som minnena smackar förbi som ett snabbspolat blidspel finns tanken, de kommer aldrig bli några nya.
Jag försöker minnas alla stunder men i slutändan finns de bara ett kvar som kommer åter men skulle kunna tro att de är de sista minnet, minnet som fördömde den sagovärld jag levt i i alla dessa år... men de är de minnet där min sagovärld började.
Alla känslor i världen kunnde jag känna förut men nu jag känner ingenting. De var dött. En vidrigare känsla kommer jag nog aldrig hitta.
Kan fortfarande höra mitt hjärta slå, kan fortfarande känna hur min kropp skakade och kan fortfarande känns yrsen och illa måendet. Kanslan av att se en blanning mellan en främlig och personen somen gång i tiden viste allt.
Frågan kommer upp då och då, hur känns de nu.. En fråga jag vill svara : vaddå för nå? Men som istället får min mage att knyta ihop sig, som får mitt hjärta att hoppa ett slag.
Vill bara krama om mina lungor, jag vill få dem att andas igen. Jag skiter just nu i vad jag skriver måste bara få ut allt. Allt de som jag om och om igen försöker trycka tillbaka in. Känner mig inte redo att dra ut och deal with it liksom. Låt de stanna där innen så kanske de försvinner. Men just nu kan jag inte kontrolera mig, måste få säga nå.... Vet skulle annars lyssna, kasnke någon av er förstår vad jag menar...?
Jag vill öppna upp käften och skrika av all kraft jag har men hur mycket jag än skulle försöka skulle inte ett ljud komma ut. Kraften är slut. Finns inget att ta ifrån.
Mina ord har stått stilla länge nu, längre än vanligt. Jag har alltid använt mig av text för att hantera saker. Min blogg har många gånger fått vart min phykolog men nu var de länge sen.
Jag vill radera. Radera precis som jag gör på nätet när jag sitter och väller ut hela mitt inre, men denna gång ska jag inte radera. För kanske, kanske om jag låter de får rinna ner på tangenterna och vidare ut, kanske då kan mitt inre bli raderat, kanske de börjar läka. Om jag nu börjar skrika, nu efter all den här tiden börjar skrika kommer de hjälpa? En sann, smärtsam bekännelse…
Du och jag mot världen kapten Filling <3
