,

Ibland önskade jag att jag hade någon helt utomstående som jag kunde prata med. Någon som inte känner någon som jag känner, inte en ända. Känner bara mig. 
En som knappt jag ens känner. Någon jag bara totalt kan öppna mig för och berätta allt. Allt, allt allt. Visst har jag underbara vänner men ibland har man/jag behov av någon man knappt känner som man kan prata med. Kan ni inte känna så ibland.?
När jag har vart i Stockholm så han de hänt när jag setat själv i en bar tex att jag mött en total främmling och helt plötsligt har jag bara totalt öppnat mig. Typ som att gå till phykologen fast med öl. Men visst är de sjukt?!
Och de är just de jag skulle behöva just nu, en främmling jag gillar som jag kan prata med. 

Kanske kan man ragga upp någon på nätet men ... nja, får face it, inte min gej de heller. 
I like to keep i real!
Är i ett sådan läge just nu att när jag är själv vill jag vara med någon men i samma ögonblick jag träffar någon vill jag bara vara själv. Har ni upplevt de? 




Sen nu så satt jag och chattade lite på Fb och en vän till mig sa, " det är inte svårt att hitta det positiva i alla förändringar." 

Och de fick mig att skina upp lite grann faktist, vaför bli de oftast så att man bara ser de dåliga?
Jag är ju nöjd med mitt liv ändå, trotts att de har sina dalar och toppar. Tror de beror på att min sömn har blivit knullad. Har inte kunnat sovit så mycket, eller njo nu men sovet så konstiga tider. Och OTROLIGT oroligt, vaknar om och om på nätterna kallsvettig av mardrömmar. Har drömt om männskor från mitt past, förflutna och de är väl en mardröm i sig. 
Inte nog med att jag drömmer en dröm utan när jag väl somnar om igen så drömmer jag en ny eller sover bara dåligt, halvsover. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0