frommyinside

Han svarade : Nä

Jag: Varför de?
Han: Nä, dom är fett jobbiga, ska ringa och hålla på... ja du vet...

Jag tänkte för mig själv, klok kille. Men svarade bara humm.

Menar ju de varför ska man ha någon på deviset i den åldern. Trotts att jag själv gått igenom en otroligt djup kärlek tillsammans med en kille har jag jätte svårt att ta andras kärlek seriöst ibland.

Jag vet smärtan man går igenom om de tar slut. Fast för min finns det inget om, allt roligt har sina slut så e det bara. Men de jag vill komma fram till är .. nja vet inte

Kanske varför kan man bara ta sitt egna seriöst.Jag var bara 14år när jag träffade min förra men den relationen utvecklades till någonting störren än jag någonsin kunat trott när jag träffade han. Vi höll ihop i många år och gick igenom massor tillsammans. 
Men nu när jag ser, framför allt yngre som är tillsammans så har jag jätte svårt att de "det". Förstår ni hur jag menar. Jag som gott igenom det borde jag av alla då vara en som verkligen ser det liksom? Men nej. 

Usch vilken känslokall bitch jag är ibland/ har blivit men de är ju så det är. Hur känner ni över det? Kan ni ta andras kärlek seriöst?
Nu är der ju inte så att jag ser ner på folk som de kanske låter som de gör jag inte, glad för alla som funnit den det är jag.

Lite tillbaka till det med min bror, när man är ung och som jag ( hihi ) är de verkligen jorden viktigaste sak att ha någon då? Är det inte en tid man borde spendera med sig själv? Finna sitt innre, vem man är och hur man bör leva. Göra sina egna misstag och ta ansvar själv. Hur ska man kunna vara med någon anna om man aldrig riktigt lärt sig vara själv. Vi ska ( enliget vad som är normalt ) i framtiden gifta oss, de skall vara barn hit och dit, villa, bil hund likosm....