frommyinside

Sitter och kollar på en dokumentär film, " Mordet på Nathalie, en film om förlåtelse "

 

Det handlar om en ung flicka som blev mördad av sin ex-pojkvän, han ringde upp sin vän som kom och hjälpte han att begrava Nathalie. 

Det är ett brutalt mord som begicks.
Nathalie skulle på en fest, hon var otroligt glad över att hon skulle får gå på den. Hon och hennes vänner hade fixat sig och var redo för en dunderkväll. Men under kvällens gång dök ex-kille upp och ville prata. Nathalie gick ut själv för att prata med honom... hon kom aldrig in igen.
Han ströp henne innan han knivskar henne i ansikte och överkropp. Efter han gjort det mot henne, ringer han upp sin vän som kommer och hjälper att röja undan allt. De begraver henne, hoppar på hennes kropp så hon skall få plats i den grav de valt och grävt åt henne. 

 

I dokumentären får vi följa familj, vänner, präster och polis i arbeter efter mordet och sorgen det skapat. 
Jag blev så sjukt berör av filmen. Den gick rakt in i hjärtat på mig och det föll ett ex antal tårar längs kinderna under filmens gång. 

Men grund iden och handlingen av filmen är inte om mordet utan om förlåtelse. Jag tycker det är vackert.
Föräldrarna har funnit en form av frid och har till en del kommit vidare i livet och med hjälp av förlåtelse kunde livet gå vidare. 

De förlåter inte handlingen men peronen i fråga men mest för sin egen skull.

De fick frågan vad skulle ni göra om ni träffade ex-killen nu?

Mamman svarade: Det kanske låter konstigt men jag skulle krama om honom, visa att jag inte känner hat mot honom.

Föräldrarna har även haft kontakt med mördarens vän som hjälpt till att begrava. De har skickat brev i mellan och de har till och med möts i det verkliga livet. Men trotts allt så är det inget hat mot han. 

 

Nathalie blev 16år...

 

---

 Jag undrar ibland om vi som lever, vi som har med medmänniskor omkring sig kvar i livet är för hårda? 

Är vi inbitna brittra människor? 

 

Det är inte många jag kan säga att jag känner ett hat mot men efter det här får det mig att tänka om. Om inte för den andres skull, då för min skull, släppa all ilska och gå vidare. Släppa det som dragit i sär hjärtat och skapat trasiga bitar av det. 

Att gå runt med ilska och hat lönar sig inte, det tar energi och vilja, lusten och allt klara av att gå vidare i livet blir svårare. Kan man inte förlåta det förflutna kan man aldrig lita på framtiden, släppa in nya människor eller njuta av tiden av livet. 

 

Och jag har beslutat mig för att jobba med det, från början till slut ska jag förlåta och gå vidare, Förhoppningsvis kan man leva ett mer hälsosamt liv med det.