frommyinside

Jag har en konstig kännsla i kroppen eller lättare sagt två kännslor i kroppen.

Första är hur jävla glad jag är nu och vill bara le av hela jävla ansiktet, känns som om livet går bra, det går framåt. Jag har haft en bättre dag än väntat, ett par bättre dagar än väntat och det finns ju säker någon förklaring till det. Men jag känner inget behov av att ta reda på den förklaringen för kännslan av lycka vill jag bara bevara och ta in. Uppskatta de få ögonblick av lycka som så lätt bara förvinner av ett bittert minne. jag vill suga in kännsla lämna den i kroppen coh stänga av, kännslan gör mig hel.
Att kunna sitta ensam och ändå känna sig så tillräklig.
Kanske det kan bero på de fina ord jag fått höra, de personer jag mött eller bara att jag omslutits av en acceptans?

Men sen har jag den andra känslan som är den raka motsattsen till den första, kännslan av att bröstet är fyllt av tunga stenar, ett hål i mitt hjärta och en kniv i ryggen. En känsla som inte lämnat mitt sinne för en lång lång tid. En känsla präglat av onda minnen och ett bittert minne om hur det var förut.
Kännslan av att vara otillräcklig, missförståd, ensam och sviken.
Att dagarna går och tiden riner ut och det ända som blir kvar är det förflutna. Tanken över, har jag levt ut till det fullaste?
 eller har jag legat på lat siden och tagit den lätta vägen.
Skulle de tillfällen där jag vart ärlig och rakt på sak lett mig längre om jag istället använt mig av en vit snäll lögn, låtit den ilskan jag kännt stannat kvar i kroppen och istället kommit med ett leende?

Eller de gånger där jag undvikigt sanningen för att själv kunna känna mig tygg, en förnekelse. Skulle det vart bättre om jag rivit av plostret snabbt och fort sagt vad jag kännde och hur jag ville?

Vart denna kännsla kommer ifrån har jag mina onda aningar om. En kännsla som man inte vill ha. Som om solen aldrig skulle gå upp igen utan lämna mig i det eviga mrökret som omsluter oss på natten, en kännsla av dess obeskrivlaga smärta och förvirring.
En kännsla som man inte vet om den blir kvar eller om den äntligen kommer lämna en. 

kasnke denna kännsla är oundviklig för framtidens lärdom...
 
Är det konstigt att ha dessa två otroliga kännslor på samma gång?
Att de kommer iomgångar och sköljer över mig som en varmvåg eller en bitande kyla?
 Jag förundras och respekterar de båda djupt, man ska uppskata de båda när man väl har de, för man vet aldrig hur nästan gång kommer kännas kommer det bli bättre eller kommer det bli sämmre?