frommyinside

Du har inte gjort mig någonting så kanske är det tanken på situationen som jag egentligen avskyr. Jag avskydde känslan jag hade, jag avskyr tanken på känslan jag hade. Men ändå var det inte ditt fel. Men jag hatar att läsa sitt namn, jag avskyr att höra ditt namn och ändå vill jag inte byta det jag har mot det du fick. Jag vill inte ha det som du men ...

Då, då gjorde det så ont. Det tog ner mig från tanken på någonting annat någonting nytt, någonting gott. Jag avskyr dig men ändå är det inte ditt fel. Du vet inte, jag visste inte. Jag vet inte du vem jag ska skylla på men förmodligen kan jag nog aldrig skylla på någonting annat än min egna blåögd-het.

Jag var dum som trodde jag var dum som log. När jag tänker efter... hur kunde jag tro. Man får se det som ytterligare en besvikelse i livet, men även så är det ytterligare ett ansikte att avsky, avsky för att det påminner om smärta och förödmjukelse och ändå inte ditt fel. Det var någon annans, någon som bara har sig själv och ingen annan i tanken. Någon som bara bryr sig om den själv är nöjd. Men en sådan människa kan man inte skylla på, eller så är man bara kanske tillräckligt manipulerad.

Jag avskyr dig fast det inte var det fel, jag avskyr känslan jag får. Jag mår illa när jag tänker tillbaka och ändå är det så, så lång tid sedan. Försår inte varför jag gör så här mot mig själv ens, det gör mig mer ont än gott? Det är ju bara så onödigt. Kan inte glädjas åt dig, hur mycket jag än skulle vilja, det är dags.

Det är dags att släppa det, det är faktist så att framtiden kommer nu och ligger och väntar på att det förflutna ska släppa taget.