är det olikheterna eller likheterna som för oss samman?
" Så trött, i mitt huvud vrider sig bilderna och orden.
Uppenbarelsen att inse saningen om någonting är inte alltid till din lycka utan även till din sorg. Friden kommer lika fort som den försvinner. Lycka är så jävla överskattat och saningen är den alltid den samma, förvrängd. Det som man håller kärt visar sig vara en lögn. Man kan stirra sig blind för det du vill ha, men när man får det är det något man slänger i väg. I din ilska viskar någon i ditt öra och ilskan kan över gå till hat eller kärlek. Det kan vara två i början men i slutet är det noll. Kärlek är ens svaghet, ens styrka, en fråga eller ett svar. Kanske då sanningen är något att hata och någonting man ska slänga bort, för saningen är alltid den samma förvrängd och en fråga.
Det är mer än en yta "
