Fan,
Fan va de känns, de känns i hela bröstet, hela kroppen men mest i mitt hjärta.
Jag stirrar mig blind men ändå händer de ingenting. Hur mycket jag än stirrar så händer de ingenting. De svarta bokstäver som jag en gång i tiden älskade att skriva suddar jag ut, skriver om, suddar ut, skriver om och sudar ut...
Mitt hjärta känns som om de ska explodera pga sådan omakt, de finns ingenting jag kan göra. Hur mycket jag än vill så kan jag inte skrika. Jag vill skriva ut sen ilska, den smärta och den känslan av oförstånd och omakt som fyller min kropp. Jag vet vart jag är och vart jag måste gå. Men kan ändå inte låta bli att stirra mig blir på de få men så betydelsefulla svarta bokstäver.
De gör ont samtidigt som de inte gör ont! Hur känns de då?
Kommentarer
Trackback
