Ibland är det inte människorna vi saknar utan stunderna vi delade,
Jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte vad som hände innan jag vet bara vad som hände då. Jag vet det som jag behöver veta och jag vet att det är inget jag saknar eller kommer sakna men ÄNDÅ så känner jag en form av saknad, ett tommrum som ej går att fylla. Men ändå är det ett tommrum jag inte vill fylla...
Jag vill känna smärtan och omfamna den på den djupaste nivå.
Har ni någonsin mött en männsika som fylde en del av ditt liv men som lämnade den lika snabbt som ett andetag?
Kommentarer
Trackback
