jag pallar inte med en massa mer trams,
Jag vänder mig om för 72:a gången, sätter mig upp puffar till kudde för 62:a gången. Slänger tillbaka huvudet på kudden och suckar högt.
Jag slår upp ögonen och tänker högt..
- Vad är det för fel på mig?!
Jag ligger länge och stirrar upp i taket innan jag vrider huvudet med fruktan och kollar vad klockan är, 3,49?!
Hur fan kan klockan ha blivit så mycket? Jag vet att väckarklockan ringer om 4h.
- Jaha, då blir de inte mer än 3h sömn inatt heller...
Vänder mig om igen, de kanske går bättre om jag sover på andra sidan ändå. Tanken på att jag inte kommer få någon sömn veknar och tankarna flyger iväg på annat. Ja, ni vet ju hur det är. Man ligger där och de ända sällskapet man har är sina tankar. Tankarna flyger iväg tillbaka i tiden.
Jag funderar ofta på de förflutna på nätterna, det är ända gången jag tillåter mig själv till det. Om dagarna är de som om det aldrig existerat.
Tankarna flyger ofta iväg till dramat som existerar i nutid. Men varför kan jag aldrig tänka mer... positivt?
Varje natt är den samma. Fattar ni? Varför?
Har nu på tre nätter inte fått mer än 8h sömn. Om de är tankarna över mitt privatliv som stoppar mig vet jag inte eller om de är tankarna på jobbhettsen som är just nu vet jag inte. Men någonting gör att jag inte kan få mitt kropp och knopp att varva ner. Kan ligga i timtal och bara vända, vrida stirra i taket och fundera.
