frommyinside

Han satte sig på bänken bredvid mig och utan att titta på honom så kunde jag känna att han inte ville se mig i ögonen. Jag kunde känna hur mitt hjärta klappa och jag kände hur mitt adrenalin sakta höjdes, jag viste att de var någonting som inte stod rätt till. Han behövde inte säga de, jag viste de redan. Efter alla år tillsammans kunde han inte dölja någonting längre. Jag kände honom allt för bra.. trodde jag. 

Innan jag hann ställa min fråga viste jag, jag viste att de skulle ta slut. Jag kunde känna hur alla mina känslor sakta bubblade upp, min kärlek för mannen som satt bredvid mig vart mer påtaglig då än någonsin tidigare. Alla våra år, alla våra minnen, blixtrade förbi som i ett snabbspolat bildspel framför ögonen mig. 
Jag andades in en sista gång.

- Vad är de som har hänt? Jag känner dig, jag vet när någonting inte stämmer. 

Jag viste att bråket vi hade haft tio minuter tidigare handlade om någonting helt annat. 
Han flackade med blicken och jag kunde känna att han skämdes men jag kunde inte känna en smula av ånger. Hans blick var tom, han stirrade ner i backen. Jag såg att han knöt händerna, som om de skulle hjälpa honom. Han blundade. Jag såg hur orden bubblade upp i halsen på han som om han skulle spy. Han öppnade ögonen, utan att titta på mig…

- Filippa, jag har vart otrogen...

När han sa det spända han sina knutna nävar och när orden var sagda lossade han det hårda greppet och han blinkade lite längre än vanligt. För ett ögonblick ville jag skrika. Men för att skrika måste det finns så mycket mer och jag var tom. 
Jag tittade på honom och under tio sekunder tittade han mig rakt i ögonen. Det kom till av att vara sista gången han såg på mig på det där viset.

- okej, med vem och när?

Jag såg hur det tog emot att erkänna, att säga de högt. Namnet på den tjej han hade valt före mig, de namn på vars kvinnas säng han hade valt att lägga sig i. Han frågade om de spelade någon roll. 
Jag vet inte varför men de var viktigt, nästan som den viktigaste delen.

Han förklarade för mig att kvällen innan när han lämnade mig på stan, hade hans ben inte styrt honom hem. Han sa att de bara hände, han inte tänkte. Men jag fick aldrig höra förklaringen till varför. Jag kan om inte annat bara säga att jag beundrade hans mod, modet att säga dem orden högt. Men tanken på att jag kysst honom under dagen och kvällen, morgonen direkt efter äcklade mig och åsynen av honom fick mig att må illa.

Mannen jag försvarat i alla dessa år hade gjort de värsta tänk bara... trodde jag då. 
Sakta och motvilligt fylldes mina ögon med tårar. Jag minns hur jag kämpade för att behålla tårarna i ögonen och inte få dem rinnandes ner för kinderna. De var en hård kamp om jag lyckades minns jag inte. Jag bad jag honom gå. Min röst var varken gällare eller mörkare än vanligt. Men de var ändå inte min röst jag hörde komma ut, men samtidigt var den stadigare och starkare än någonsin. Jag viste att de här kommer vara sista gången. Jag kan inte förlåta han, inte igen. 
Jag kan ta mycket från den man jag älskar men otrohet är inte en av dem. 

Man kan ju nu tro att jag minns kvällen som den kvällen min stora kärlek förklarade att han knullat en annan brud. Men nej, jag satt inte på vilken bänk som helst. Jag satt på bänken utanför akuten.

Jag såg hur han reste sig, i efter hand kändes de som om jag stod som en utomstående åskådare. De var inte jag som satt där. De där kunde inte hända mig. När jag såg hans rygg försvinna runt hörnet kände jag paniken bubbla upp. Jag viste att de var sista gången.

Jag hade rört honom för sista gången, jag hade tittat på honom för sista gången. I samma ögonblick kände jag någonting varmt. 
Men jag reagerade inte, smärtan över vad som just hade sagts och vad jag just insett var mycket starkare. I de ögonblicket kunde fysisks smärta inte påverka mig. 
Med skakande händer lyfter jag upp min telefon, när jag ser ner på mina ben såg jag hur det rinner blod. Jag viste att jag måste gå in på sjukhuset men jag kunde inte, inte själv. 
Hur kunde han ha lyssnat på mig, hur kunde han lämna mig där? Han gick...
Folk har sagt till mig i efterhand att de är mitt egna fel, jag bad ju honom trotts allt gå. Ja de är sant men jag vägrar ta skulden för att jag blev själv. Om han vart man nog hade han stannat, stannat vid sidan av den tjej han påstått sig älska. Stannat tills han såg att hon var okej. Tills han såg att jag var okej.

Jag fick tag på en vän. De 15 minuterna jag satt där själv kändes som en evighet. När hon väl dök upp, gick jag sönder tårarna forsade och jag kunde inte hejda mig. Mitt hjärta hade gått sönder. Hela mitt inre brann omen på samma gång frös jag. Under den korta minuten jag lutade mig mot hennes axel kändes det som en befrielse. Jag fick kasta ut allt. Att jag hade vart så dum och kämpar för oss.

När jag väl kom in på akuten kunde jag känna den smärtan, den fysiska smärtan. När jag står vid disken där man ”anmäler sig” känner jag hur de hugger till och efter det är hela kvällen enbart ett minne av ett blodbad. 
De vart kvällen jag nästan höll på att förblöda. 
Men trotts de så kan jag inte i efterhand undra om de ändå inte var till det bättre. Att de blev den kvällen istället. Jag minns än idag, tid datum och känslan, smärtan och lättnaden. 
Jag var ändå äntligen fri, fri från ett förhållande jag totalt förlorat mig själv i, min självrespekt och min självinsikt.  Jag viste inte då att jag där påbörjade en kamp om att komma tillbaka till mig själv. Bevisa för mig själv att jag och jag vill. En kamp att börja leva mitt liv för mig.

Dagen efter när jag vaknar, smärtan fanns där men den var dämpad.
Jag stirrade upp i taket, jag stirrade länge. Sakta vände jag huvudet och såg vattenglaset brevid mig. Mitt huvud kändes yrt och jag mådde illa. Jag kollade ner på armen där syndes märkena än från nattens nålstick och droppen som jag fick.
Jag var tvungen att verkligen titta mig omkring. Har de här verkligen hänt? Sådant här händer ju inte mig, bara andra människor såna jag inte känner. Jag låg länge och funderade över går dagen. Men svårigheter att fatta att de var sant. Jag vet inte vilket som var mest svår fattat. Men när de sakta kröp in att allt faktiskt hänt, de var ingen mardröm…
Jag kastar mig på telefonen, tvärsäker på att jag ska ha ett sms eller samtal missat från han. Skärmen var tom.

Ingen viste att jag var här... Bara han och vännen från kvällen innan. Jag tittade upp, kände hur besvikelsen sköljde över mig. Jag lutade mig sakta tillbaka.
Några timmar senare inser jag att jag måste få tag på någon som kan komma med rena kläder.
Klänningen från kvällen innan, min nya klänning låg blodig brevid på en stol och under där låg ett på om än inte mer blodiga skor.

Jag suckade, mina föräldrar var bortresta. När jag kollar runt så ser jag det, vimmelbilden som krossade den sista hela biten av mitt inre. Bilden var tagen gårdagskvällen, samma tid som jag gick igenom mitt livs största helvete. Där satt han, min stora kärlek, mannen jag älskat år ut och år in. Han log. Kan ni förstå det han log?
De kändes ofattbart. De kändes som om det bara hade blivit för mycket.
Under samma tid som jag genom gick ett blodbad satt han på krogen och knäppte öl med sina vänner. De hade haft en bra kväll. Han log och höll om tjejen han knullade kvällen innan. 

Den morgonen, när jag låg i sjukhussängen bestämde jag mig. Jag kommer aldrig lita så pass på någon igen, jag kommer aldrig älska någon igen mer än vad jag älskar mig själv. Solen lyste mig i ansiktet när jag viskade till mig själv. ” Jag har gjort mycket skit men de här förtjänar jag inte. Jag kommer aldrig vika mig så här igen. ”
Efter den dagen har jag hållt kvar vad jag lovade mig själv den där morgonen. Jag är en ny människa. Till ytan är såren läkta men djupt där inne är ärren mer än synliga… Jag tänker på de här timmarna nästan varje dag som en påminnelse.